PIKEBROS: 42 tums ekolod!

Pikebros går Zanderbros! På lördagen gjorde vi ett besök till en sjö som har ett hyfsat bestånd med gös och gjorde upp en plan över dagen: Aborre/gös innan lunch, gädda efter lunch. Nu är det så att vi är totala newbies på vertikalfiske och ingen av oss kan ett smack förutom att man hittar en fisk på ekolodet och sänker ner en jigg. Jesper som numera sover med sitt Yasei spö kastade små jiggar som han har hundratals av efter en generös donation av Martin. Jag fick låna vertikalspö fast jag inte hade en blekaste aning vad jag skulle göra med det. Till en början letade vi djupbranter och grund vilket gav Jesper en borre på c.a 400g. Vi fortsatte nöta men insåg snart att vi inte visste vad vi höll på med så vi gjorde vad varje vettig oerfaren vertikalfiskare gjort: Mat. Framemot eftermiddagen kom envisheten fram och vi gav oss fan på att en gös skulle upp i båten, gäddan fick vänta. Från ingenstans uppenbarar sig Martin, som en räddare i nöden, i sin gröna båt och med sina Ismo-jiggar. Med lite tips från en mer erfaren vertikalare så visste vi nu vad vi skulle leta efter och hur vi skulle göra. Under de kommande timmarna lyckas vi känna två-tre hugg som med 100% säkerhet var gös.

Fishunter och Lunkercity-jiggarna är ju för grymma! Nu är Jespers aborrlåda mycket finare än min vilket betyder ett besök till ACTs massiva jiggbar för en uppdatering. Roligt att skifta lite från det nästintill eviga gäddfiskenötandet och få en inblick på vertikalfisket som är en totalt ny värld för oss båda. Efter sådana här turer fattar man att det inte är så lätt som många tror med vertikalfisket. Att man har ett enormt ekolod där man kan räkna fjällen på en fisk och att man bara släpper ner en jigg för att sedan hinka upp tiokilos gösar är en fet myt. Prickskyttarna förtjänar hatten av från oss gäddfiskare även jag och vertikalfisket ännu inte klickat.

Myt!

Gäddan glömde vi ju såklart inte bort utan vi smög in i några vassvikar som verkade heta, ingen fisk dock så det får klassas som betestestardag. Jag har numera bara med mig en låda med egna beten i hopp om att någon stor fisk ska kliva på. Senaste rundan blev jag nöjd med allt från profilen till lack och det blev kalasbra. Måste säga som fader Svartzonker säger när folk på Svenskabetesbyggare frågar hur man undviker bubblor i lacken: "det bara är charmigt med lite bubblor och skavanker på betena. På så vis blir de originella och känns handgjorda". Man kan ju inget annat än hålla med om att lite ojämnheter och liknande skiljer ett massproducerat bete från ett unikt handgjort bete.