Ismetetävlning för barncancerfonden, taktik och strategi!

År 2013 haffade vi åt oss en fjärde plats, år 2014 blev inställt på grund av dåliga isar och år 2015 var vi tillbaka, denna gången med många flera deltagande lag och större namn. Med lite sådär halvdålig planering, slarvig checkning av utrustningen, tre timmars sömn samt halsont med lätt feber begav vi oss mot Vikmanshyttesjön 04.30. Gulaschsoppan, korvarna och aningen små mörtarna var med. Kaffet också med, viktigt med kaffe. Efter att ha åkt lite för snabbt, med ett års prövotid kvar, förbi snutar kom vi fram till ett ismeteparkeringsmayhem. Lite snabbt drog vi ut pulkan ur bilen och anmälde oss närvarande, bland en massa taggade ismetare. Reglerna var enkla: Tre längsta fiskarnas sammanlagda längd samt längta gäddan under hela tävlingen vinner. Alla gäddor få simma hem och max tio spön per lag är vad som gäller. Startposition väljer lagen själva och slumpen avgör vem som väljer först. Vi hade tur och lyckades få välja som sjunde eller åttonde lag. Sjön är avlång och smal, inga massiva djup men dock förhållandevis mycket vegetation. I och med att vi inte hade planerat att man själv skulle få välja startposition, utan antog att varje lag skulle lottas ut på en förutbestämd plats, så vi fick snabbt improvisera något vettigt. Vi resonerade att vi vill försöka täcka så varierade botten som möjligt. Vi hade tillgång till djupkarta och bestämde oss för femhålet i nordvästra delen av sjön.

För att täcka så mycket varierad botten som möjligt så valde vi 5x5 med base i mitten. Bakom oss hade vi en grund vass som såg väldigt snipaktigt ut och längre ut, femhålet som såg ut att ha potential för större fisk. Det är här det egentligen blir väldigt spännande utifrån hur man väljer att placera sig.

Alt. 1: Sätta ut spöna efter land där det finns mycket vegetation och sikta på att fånga snipor på 60-80 centimeter x tre. Nu pratar vi givetvis väldigt generellt, men detta var hur vi resonerade och planerade. Dessa tre snipor kan mycket väl ge en top tio plats, om det är en seg sjö/dag som det var igår. Ett säkert kort, men kan bli svårt att vinna rubbet.

Alt.2 Sätta ut spöna på djupare vatten och fiska "pelagiskt", alldeles under isen, och försöka lura en större fisk är mer risky. Att få två fiskar runt 4-5-6 kg på 90-100 cm är en realistiskt tanke och har hänt flertal gånger när vi fiskat på våra hemmasjöar. Detta kan mycket väl ge en säker första plats, men dessutom en sista plats. 

Genom att placera spöna på det vis vi gjorde, se bilden, så kan vi täcka av både alternativ ett och två. Allteftersom flyttade vi två innersta spöna från varje rad utåt, dels för att vi hade ett lag mellan oss och land, dels så upplevde vi att dem att ett galet sniprace. Redan efter en halvtimme lyckades vi få en snipa på 54 cm. Därefter var det vindfäll och ilskna blickar åt grannarna som drog långt fler fiskar än oss...

....fram tills det var ca. en timme kvar till att börja gå tillbaka. Samlingsplatsen var ca. 300 meter från oss så vi hade möjlighet att dra ut på tiden och vänta in tills det sista. Vi hade jävligt stark vind under hela dagen, plusgrader och blöt is vilket gjorde att hela tiden var tvungna att gå och fixa till sneda vippor och ivägblåsta spön. En piskande vind fick en ishög att ramla ihop och allt bara kollapsade. Jesper gick sakta, ovetande, fram till hålet men hör plötsligt hur knarren på rullen börjar låta som galna småflickor på en Bieber konsert. Några snabba glidningar på den hala, blöta isen, och han kontrar snabbt fisken. Jag som står lite längre bort, efter att ha jagat ett ivägblåst spö, ser dels på mothugget, dels på de följande tunga gungen i spöklingan att vi var med i spelet igen. Fisken gör några korta rusningar men kommer medgivet upp till hålet strax därpå. Vi båda är helspända eftersom vi inte har en aning om hur fisken är krokad. Hade varit ett vanligt fiskepass i hemmavatten hade reaktionen varit: "Meh, en till sexa". Nu var de snarare: "SJFLJGDFKJjsjdjflkj439jg0". Det är också detta som är lite kul med tävlingar, att man uppskattar varje fisk.  Hur som helst landar vi säkert fisken och mäter den till 99 cm (100 cm enligt domaren dock). 

Vi ligger alltså på sammanlagda 154 cm och har ännu inte fyllt ut hela vår kvot. Efter att vi beräknat värdena och insett situationen blev de resterande 40 minuterna lika spännande som finalen på PerchPro. För att sammanfatta: Vi är medvetna att vi, på grund av vår fantastiska muskelstruktur och otroliga kondition, medvinden i ryggen och korta avståndet till samlingsplatsen kan springa med pulkan in till land. Vi är medvetna om att en fiska över 60 cm tar oss över 200 cm vilket är oerhört bra. Så vi väljer att leka med elden och väntar på den där sista lilla snipan att hugga. Vi väntar och väntar och väntar. Hjärtat håller på att klättra ut ur strupen, likt när vi swischade förbi polisen nån timme inne, och dem sista 40 minuterna blir dem längsta 40 minuterna någonsin. Jag svettas ärligt talat om händerna när jag skriver detta. Alla våra grannar har gått in och vi bestämmer att börja plocka ihop när det enbart är tio minuter kvar till samling. Synnerligen lyckas vi på fem minuter plocka ihop pulkan och gå iland, utan den sista snipan. Vid prisutdelningen påminns vi hur viktig den där pyttelilla gäddan egentligen var. Vinnarna hamnade på 244 cm om jag inte är helt ute och cyklar, följt av andra och tredje plats som landade strax ovanför 200 cm. Vi hamnade lite längre ner med ynka 154 cm. Längsta gäddan i tävlingen hamnade på 108 cm, inte allt för långt från våran.

Som sagt tycker jag att det är sjukt roligt med tävlingar i och med att man lär sig uppskatta alla fiskar i olika storlekar och dessutom träffar så många likasinnade som ser på saker och ting på ett annorlunda sätt. Man blir inspirerade av hur motståndare gör med utrustning och tekniker och kan själv utvecklas i sitt eget fiske. En välarrangerad tävling för ett gott syfte!